Checkade ut från mitt älskade ICA idag med en klump i magen, efter 25 år på en arbetsplats där jag varje dag kännt lycka att gå till känns nu som...ja jag kan inte i ord beskriva. Ja, nu river sig nog du i huvet för hur gick denna ekvationen ihop...27 år gammal och jobbat där i 25 år...ja fundera på den du...ha ha   

Måndagar som jag oftast brukar tycka är bra dagar blev en mörk och tung dag, beskedet som jag och alla mina kära kollegor väntat på kom som ett litet brev på posten, datumet för ny arbetsplats. Ja det som vi redan visste blev nu riktigt verkligt och många frågor rullar i huvet på mig....och på alla involverade. Efter en härligt solig och fartfylld helg med min älskade lilla häst vid havet kändes det som ett hårt slag i magen denna måndag....upp som en sol och ner som en pannkaka är ett kännt uttryck och så sant.  

Ja, det är en sorg att behöva lämna ett arbete som man stortrivs med, men att åka enkel väg 1.5 timma varje dag det är en omöjlighet för mig, tar både för mycket tid, pengar och kraft att sitta i bilen så många timmar. Så nu får liten Milla ta sig en funderare på vad hon vill bli när hon blir stor....förslag mottages tacksamt, för även om jag är en idespruta så tar fantasin ibland slut...ha ha!!!

 Mmmm....att få komma till havet och få bo på all inclusive det är lycka, för både matte, häst och hund. Några dagars trosande för matte på stranden och springande för Clara det gör susen för själen. Muffins introducerades av stranden hon också, första gången för henne och jag tycker nog att hon får stjärna i kanten för hennes uppförande. Tillsammans med stallvärden E och Z gick hon först med raska steg ändå från stallet ner till stranden och på vägen mötte vi både traktorer, hästsläp, cyklister, hästar....men inget bekom henne, hon traskade nyfiket på hela vägen. När vi väl var nere på stranden tyckte hon fårorna i marken var lite läskiga där vattnet rann ut i havet, matte tyckte dock att de ska vi hoppa över men där gick nog gränsen för fröken Brun....det räckte gott och väl att gå igenom dem...så matte var snäll och gav med sig för att hålla damen på gott humör. 

Men väl ute i vattnet så fattade snart fröken brun att vi skulle springa fort....och då fölll verkligen poletten ner och hon sprang med ett litet leende på mulen precis som sin matte. Ja lyckan är enorm för en matte att sitta på en pålle som älskar att springa även om det plaskar under fötterna....såååå nu har vi gjort det och vi gjorde det bra!!

....tjingling