Solen skiner på Kattryd och alla hästarna går i sina hagar och njuter...skönt att det är lite vinterväder...geggan i hagarna har frusit och hästarna är renare om fötterna, och kompisar det är vi med alla....särskilt Mullehästen som har funnit sin vän i livet och vill gärna äta i samma hög med hö som sin bästis kinesen. Vill ni har lite kul läsning om hur det är att vara mullehäst på Kattryd så gå in på Mullehästens egna blogg...hans matte är sååå rolig och skriver verkligen så bra att det är kul att läsa och mulle är ju en häst det händer en del omkring...hihi!!!

Idag är det ledig dag och jag och mina små hjärtan tog en lååångfrukost och njöt utav morronkaffet tillsammans läste vi morrontidningen mer noga än vi gör de dagar det är jobb. De senaste dagarna har ju präglats lite utav det som hände på vår ridklubb och mina tankar går till denna stackars flickans familj, en hemsk händelse som får en att tänka till en gång extra. Tänk att sånt här händer...som inte får hända men vi får ju inte glömma att det är djur vi håller på med. De har ju sina instinkter som vi ej kan rå över, så det är ännu viktigare för oss att tänka just som djuren för de kommer aldrig tänka som oss. Jag förvånar mig ibland att det inte händer mer än det gör, en del människor borde inte hålla på med dessa djur för de tänker inte säkerhet överhuvudtaget....men som sagt    "Det finns  hästmänniskor och så finns det dom människor som har häst"....!!!

Min kropp är ur funktion och det är väldigt irriterande när jag inte kan göra saker jag vill göra, typ rida är inte alls kul när ryggen känns som en hel knivarme har flyttat in i den. I söndags så var det ju klubbdressyr och vi hade verkligen laddat upp för detta så att stanna hemma fanns ju inte på kartan men hur bra är det att rida när man knappt kan sitta på sin häst, komma upp var ett helt företag då jag fick ta hjälp av Husse. Skritta gick ganska bra men när vi började värma upp i trav så trodde jag ryggen gick av, Helge han är ju inte så småsprungen av sig heller så det kändes som jag hela tiden hade fullt skå att hålla mig kvar på hästryggen. Jag och Helge tog oss in på banan och dåå var ju allt helt plöstligt livsfarligt och jag fick klamra mig fast ännu mer och mina ben kändes inte...helt förlamade. Vi startade, red och led igenom hela programmet, Helge höll sig i skinnet men med en frisk pilot hade han verkligen fått visa upp sig som den pållen han är....men nu har han en halt, lytt och skjutfärdig sådan...haha. Glada är vi iallafall....vi är ju trots allt glada amatörer och har kul...även om det inte va sååå j...la roligt just denna gång, men på't igen...nu ska vi ju hoppelihoppa till helgen vilket är kuligt tycker Helgemannen...nä hejhopp nu ska vi ta och ge hästarna lite lunch...tjingeling!